En av fyra graviditeter slutar i missfall, en av fyra. Men ändå hör man så sällan att folk får det. Kanske för att det är en sån stor sorg men även lite tabu, det är nästan att man skäms över det. Att man är den enda som har fått det.

Precis så kändes det för mig. Vi har upplevt två missfall, den tiden var absolut den jobbigaste perioden i mitt liv. Frustrationen och sorgen man känner när saker inte går som dom ska, som man vill! 

Februari 2014 bestämde vi oss för att vi ville skaffa barn, jag var tvungen att sluta med mina mediciner 3 månader innan vi började försöka. Sagt och gjort, så i början av maj slutade jag med mina p-piller och blev gravid på första försöket! Var det så lätt? 

Vi var såklart jätteglada men lite chockade att allt gick så lätt och smidigt. 6 februari 2015 skulle bebis komma, ett datum jag aldrig kommer att glömma.

Jag var illamående och tappade aldrig några symtom, tanken om missfall fanns så klart i bakhuvudet men inget vi tänkte på så mycket. Varför oroa sig i onödan lixom! 

I vecka 11 fick jag komma till gynekologen för att prata om graviditen och sjukdomen. Då säger han att vi ska göra ett ultraljud, jag blev lite nervös men antog att allt skulle vara bra. Då ser jag på hans ansikte att något inte är som det ska, han säger att jag har fått ett missfall... Att fostret mest troligen dött i vecka 6-7. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, har jag gått i flera veckor och trott att jag fortfarande är gravid, så är jag inte det!? Kroppen hade inte hunnit stöta ut fostret så jag fick några tabletter som skulle sköta detta. Läkaren sa att det inte alls var ovanligt och att många tyvärr får missfall. 

Efter jag tagit tabletterna så blev det något med min kropp, min mens kom inte som den skulle. Fel veckor, mitt i månaden. Min kropp tog det väldigt hårt, mensen kom tillbaka som den skulle i december, då blev jag gravid igen. Vilken lycka, ett till missfall kunde ju inte vara möjligt, eller? Så otur kunde vi inte ha! 

En vecka efter vi plussat vaknar jag upp och känner att något inte är som det ska, går på toa och det kommer blod. Inte mycket men det kom blod, jag for in till sjukhuset och får bekräftat att jag har fått ett till missfall... Jag har nog aldrig känt sådan sorg i hela mitt liv, vad är det som är fel? Jag blir gravid men kan inte behålla barnen. Den känslan, att tro att man aldrig ska få barn den går inte att beskriva.

Två veckor efter jag börjat blöda blev jag gravid igen, så att bli gravid har aldrig varit ett problem. Denna gång vi plussade blev jag inte glad. För jag var säker att jag skulle mista detta barn med. Så när jag kom hem från barnmorskan frågade tomme mig vilket datum bebisen var beräknad och jag svarade att jag inte visste. För det var ingen idé att höra för det kommer ingen bebis.

I vecka 10 fick vi se henne första gången, så nervös jag var. Jag sa till tomme att dom kommer säga att bebisen har dött, när hon kollar på mig ler hon och säger att bebisen mår bra. Den lyckan går inte att ta på. Jag grät, grät av lycka, grät att vi skulle äntligen få en bebis.

Sen kom oron igen, vi hade fortfarande någon vecka kvar innan man kunde vara "säker". Vecka 13 fick vi komma tillbaka och allt såg fortfarande bra ut. Och nu är hon här, vår alldeles egna dotter. Nu i efterhand känns inte missfallen lika hemska, hade vi inte haft dom, hade vi inte haft Alicia. Men resan hit kändes lång och jag vill inte att någon ska känna sig lika ensam som jag gjorde. En av fyra graviditer leder till missfall, det är dags att börja prata om detta och sluta skämmas!